1981 startade en grupp entusiaster en sektion inom Borås Flygklubb för att försöka hitta ett alternativ till den etablerade privatflygningen. Äventyret startade med inköp av ett enkelt flygplan, en Rotec Rally 2B.
Flygplanet uppvisade dock stora brister i konstruktionen och var dessutom svår att flyga, så det ersattes 1984 av en Dragon 150. Detta plan köptes i byggsats och monterades av klubbens medlemmar under ett antal byggkvällar.
Nu tog verksamheten fart — intresset för ultralätt flygning var stort och 1985 lämnade gruppen Borås Flygklubb för att bilda en egen flygklubb, Borås Ultralätt Flygklubb. Uppfattningen var att ultralättflyget skulle bli det verkliga folkflyget.
Som mest fanns det fyra Dragon 150 på fältet. Det visade sig tyvärr att flygplanen inte var särskilt tillförlitliga — återkommande tekniska problem gjorde att många medlemmar lämnade klubben, tills det i början av 90-talet endast återstod en handfull individer som fortfarande trodde på idén med ett enkelt och billigt flyg.
1992 fick klubben nya resurser genom att en grupp göteborgare, som hade problem med stationeringen av sitt flygplan kring Göteborg, flyttade sin verksamhet till Borås. De medförde nu en ny flygplanstyp, Ikarus C22 'Fox'.
Under de därpå följande åren ökade åter aktiviteten i klubben och ett antal elever skolades fram till UL-certifikat. Efter några år av tillväxt inskaffade klubben en helt ny flygplanstyp; den nya maskinen C42 från den tyska tillverkaren Comco Ikarus.
Planet var heltäckt, hade en ombonad och bekväm förarkabin och såg ut som ett “riktigt” flygplan. Planet var dessutom lättfluget och därför mycket bra att skola med. Det var utrustat med en modern och driftsäker fyrtaktsmotor på 80 hästkrafter vilket gav planet en marschfart på hela 140 km/tim.
Denna för ultralätta flygplan relativt höga hastighet och fyrtaktsmotorns tillförlitlighet erbjöd möjlighet till en helt annan flygning än tidigare: utan att vara utsatt för väder och vind kunde man nu flyga till andra delar av landet istället för behöva vara tvungen att hålla sig i närheten av flygplatsen.
Planets korta start– och landningssträcka samt dess mycket tysta motor innebar också goda möjligheter att öva flygning på ett sådant sätt att grannarna i stort sett inte stördes alls. Flygplanets goda flygegenskaper och låga driftskostnader lockade många nya medlemmar till klubben och flera flygplan inskaffades. Som mest bestod flygplansflottan av tre stycken C42, varav en var permanent stationerad på Säve i Göteborg.
2005 inskaffades ett avancerat reseflygplan, den tyska CTSW. Några år senare byttes dock detta flygplan mot den mera performance-orienterade ATEC Zephyr 2000 i kompositmaterial. Detta flygplan ("Kalle David") finns kvar i klubbens ägo än idag.
Allt eftersom tiden gick, byttes flygplanen ut en och en, och hösten 2015 såldes till sist “Johan Ludvig”, klubbens sista Ikarus C42. Istället köptes ett helt nytt flygplan — det första i sitt slag i Sverige — en SILA 450C från den serbiska flygplanstillverkaren Aero-East-Europe.
Nu hade skillnaden mellan normalklassat och ultralätt börjat suddas ut ordentligt — för den oinvigde ser detta flygplan ut som vilken liten Cessna som helst. Att flyga med en kompis eller en familjemedlem till Värmland över dagen eller till Gotland över helgen är ingenting konstigt.
Stärkt av de goda erfarenheterna av det nya flygplanet, beställde klubben i början av 2016 ytterligare en SILA 450C. Detta flygplan havererade under 2020 men ett nytt, likadant flygplan beställdes till hösten 2021. Flygklubben har därmed tillgång till tre högprestandaflygplan för både skolning, rese– och nöjesflygning.
Idag har klubben omkring 70 flygande medlemmar, och utbildar ett tiotal nya piloter varje år.